Varför krigar Ryssland i Ukraina?

Den 24 februari 2022 gick ryska armén in i Ukraina. Sedan dess kan vi dagligen läsa om kriget i medierapporteringen. Om man reflekterar över ställningstagandet i rapporteringen kan man konstatera att sympatierna ligger hos Ukraina medan Ryssland framställs som ondsint. Det är på sätt och vis lätt att förstå varför. Stormakten Ryssland gick militärt in i det mindre Ukraina, och det utan någon föregående militär provokation från ukrainsk sida. Rent rättsligt är det enkelt att avgöra vem som begått övertramp och vem som är utsatt.

Men varför gick egentligen Ryssland in i Ukraina? Den frågan får man inget riktigt svar på i rapporteringen annat än att Ryssland och i synnerhet Putin är ond och därför begår onda handlingar. Verkligheten är dock sällan så enkel som att ena sidan är ond och andra sidan är god. För att förstå konflikten behöver man våga ställa frågor, även de obekväma, och man behöver anstränga sig för att försöka förstå även den man tycker begått övertramp och gjort fel, i det här fallet Ryssland. Hur kan man förstå Ryssland?

• Historiskt
  Under århundrandens gång har det som idag är Ryssland och det som idag är Ukraina i många stycken en gemensam historia. Ofta refereras till Kievriket. Det var gällande i ca 400 år (ca 880-1250 e. Kr.) och utgjordes av dagens Ukraina och dagens västra Ryssland i ett gemensamt rike. Efter det var förvisso stora delar av dagens Ukraina, i synnerhet västra och centrala Ukraina, under flera hundra år delar av litauiskt och polskt rike, men det var också dagens Vitryssland samt delar av dagens västra Ryssland. De senaste århundradena har Ukraina och Ryssland än mer sammanflätad historia där man varit ett och samma rike. Ukraina som självständigt land är ett historiskt undantag. Landet var självständigt 1917-21 och från 1991 till idag. Inalles ca 35 år. För ett Ryssland där historien används som argument för dagens händelser på ett annat sätt än i Sverige, är historien talande såtillvida att Ryssland och Ukraina hör ihop.
  
  
• Kulturellt
  Till kulturen räknas språk och religion som två centrala delar.
  Förutom att ukrainska och ryska språket är förhållandevis nära varandra rent språkligt (jämför svenska och svårbegriplig danska) har många i Ukraina ryska som modersmål. I östra Ukraina har en majoritet ryska som modersmål. I södra och centrala Ukraina har en mindre minoritet ryska som modersmål. I västra Ukraina är ukrainskan helt förhärskande.
  Religiöst har Ukraina världens näst största ortodoxa befolkning efter Ryssland. Runt 70 procent av befolkning är ortodoxt kristna. Tidigare fanns bara ett patriarkat i Ukraina, Moskvapatriarkatet, men efter Ukrainas självständighet bröt sig delar av ortodoxa kyrkan i Ukraina loss och bildade Kievpatriarkatet. År 2018 erkände det ekumeniska patriarkatet i Konstantinopel den ukrainska ortodoxa kyrkan som självständig trots protester från Moskvapatriarkatet. Ur ett kyrkligt perspektiv var det en handling som orsakade kyrklig schism, vilket också är en förklaring till de idag usla relationerna mellan Moskvapatriarkatet och det ekumeniska patriarkatet i Konstantinopel. För att förstå den ryska synen och reaktionen på detta kan man tankemässigt jämföra det med hur Ukraina skulle reagerat om FN eller USA skulle erkänna Krim som självständigt land eller för den delen som ett område tillhörande Ryssland.
  
  
• Västs expansion österut
  Nato: Sedan kalla krigets slut har Natos östliga gräns flyttats från tidigare Västtysklands östra gräns och Greklands och Turkiets norra gräns till att idag gå längs de baltiska staternas, Polens, Rumäniens och Bulgariens östra gräns. Det är en markant förflyttning österut. Därtill talas om att Ukraina har ambitioner om att gå med i Nato. I ett sådant läge skulle Nato praktiskt taget komma in på ryskt kärnområde. I sammanhanget bör det påpekas att USA med sin storlek intar en särställning inom Nato. För att förstå ryskt perspektiv på detta kan man tankemässigt leka med tanken att Warszawapakten efter kalla krigets slut skulle svälja hela Västeuropa och vara i färd med att diskutera införlivning av även Mexiko och Kanada i Warszawapakten. Det är svårt att tänka sig att USA stillasittande skulle acceptera en sådan utveckling.
  EU: Europeiska unionen, som förvisso inte är en försvarsgemenskap - ännu i alla fall, har på motsvarande sätt expanderat österut så att dess gränser följer Natos i österled. Även gällande EU förs diskussioner om att Ukraina skall gå med i EU. Det bör i sammanhanget påpekas att det inom EU, inte minst av Frankrike, diskuteras i vilken mån EU skall utvecklas till att också vara en försvarsgemenskap.
  Ett framtida scenario är alltså att Ukraina, en del av det ryska kärnområdet sett ur ryskt perspektiv, skulle ingå i försvarsallianser kontrollerade och styrda av USA respektive de större staterna i Västeuropa.
  
  
• Ukrainsk behandling av rysk minoritet
  På senare tid har den ryskspråkiga minoriteten kunnat notera en alltmer styvmoderlig behandling av de ukrainska myndigheterna. År 2021 stängde president Zelenskyj tre ryskspråkiga tv-kanaler i landet, något som i det närmaste utelämnats helt i rapporteringen hos de media som annars talar sig varma om yttrandefrihet och som gärna tar ställning emot all form av censur. Vidare har en skolreform kraftigt minskat rätten att få undervisning på sitt modersmål i grundskolan. I klartext, för de ryskspråkigas del att få undervisningen på ryska. Denna sistnämnda förändring har orsakat irritation även från annat håll i form av Ungern. Sedan Österrike-Ungerns dagar finns en ungerskspråkig minoritet i Ukraina som numera inte heller den får tala sitt modersmål i skolan på samma sätt som tidigare. Något som kan vara en delförklaring till att Ungern inte helhjärtat stött Ukraina i konflikten på samma sätt som andra stater i EU. Sammantaget har alltså de ryskspråkiga fått en alltmer trängd ställning i det ukrainska samhället.
  
  

Dessa fyra aspekter (det finns flera) finns självfallet med i den ryska uppfattningen av vad som pågår i Ukraina. En del av den historiskt sett ryska jorden och en del av den ryska kulturen är på väg att uppslukas av väst och USA - och detta samtidigt som de ryskspråkiga får det allt svårare att bevara sin ryska identitet i Ukraina. Dessa perspektiv kan öka förståelsen för varför Ryssland valde att gå in militärt i Ukraina innan det var "för sent". Självklart rättfärdigar detta inte det faktum att Ryssland gick in militärt liksom ej heller illdåd som begås av ryska soldater i Ukraina. Men, det ökar förståelsen för Ryssland och ökad förståelse för varandra och för "den andre" är något som vi behöver i vår tid.

Det urholkade förtroendet

Hur fungerar vår demokrati i Sverige? Det är en fråga många ställer sig, så även politiker och tjänstemän i min hemstad. Frågan är dock relevant för hela vårt land. Idag på en genomgång med stadens tjänstemän visades en bild på röstdeltagandet i olika delar av staden följt av en annan bild kopplat till röstdeltagande i förhållande till om man var född i Sverige eller utomlands. Skillnaderna var stora. Svenskar - och med det menas i detta sammanhang folk födda i Sverige - röstade i betydligt större utsträckning. Den sammanfattade problemanalysen var att utländskt födda svenskar liksom vissa andra grupper har ett lägre demokratiskt deltagande och att vi måste göra något åt det. Notera att det är vi som måste göra något. Deras ansvar talas det inte om.

Lösningar till problemet skulle ligga i att få folk mer delaktiga i politiken. Folk måste engageras i dialoger, medborgarträffar, kommunikativa appar och på andra sätt. Men hur förhåller sig detta till den representativa demokrati som Sverige sägs ha? Handlar inte representativiteten just om att jag som icke-politiskt aktiv medborgare kan finna en vila i att andra, mer intresserade och bättre lämpade, löser det politiska beslutsfattandet åt mig? Att det finns ett visst mått av förtroende mellan medborgare och politiker?
Så såg det ut förr. Idag är verkligheten en annan. Deltagardemokrati heter det. Medborgarna skall själva delta i den politiska diskussionen från och till, något som förvisso är bra. Men vad säger detta om förtroendeaspekten? Vad säger detta om förtroendet mellan medborgare-politiker, eller om man så vill, medborgare-medborgare (politikerna skall ju vara medborgare som vilken annan som helst sägs det..). Borde det inte finnas ett mått av förtroende som gör att den enskilde medborgaren inte ständigt behöver vara på sin vakt och bevaka sina intressen och frågor? Jo, så var en gång tanken. Men det är passé. Historia. Idag har man övergett denna tanke för att istället ge utrymme för den dialog- och pratglade medborgaren som skall ges utrymme att lämna sin synpunkt och säga hur det borde vara. Nog för att det inte alltid behöver vara dåligt utan tvärtom inom ramen för det förtroliga samtalet skulle kunna ses som något positivt. Men frågan är vad syftet är, att föra ett förtroligt samtal mellan två jämställda medborgare eller att söka genomdriva sina personliga nyttomaximerade önskemål och förmå politikern att rösta i enlighet med dem? Om det sistnämnda är detta ett tecken på en bakomliggande problematik som vittnar om att förtroendet mellan medborgare och politiker urholkats. Och det är i så fall ett samhällsproblem det finns all anledning att återkomma till framöver. Både vad gäller dess orsaker och dess botemedel.

Icke-diskriminering och det neutrala Sverige

Diskriminering. Känn på ordet. Diskriminering är ett av de nyckelord som praktiskt taget alla av idag i landet Sverige vet att man skall hålla sig borta ifrån om jobbet, anseendet, statusen och ryktet är en kärt. Diskriminering är fel. Så enkelt är det. Reser man minsta lilla frågetecken kring det sätt varpå det argumenteras kring diskriminering placeras man i ett svep och vanligen utan att ha en chans att förklara och nyansera sig i den andra ytterligheten, den där hemska ytterlighet till plats som är en mix av skamvrå och plats för människor som inte vet begriper och förstår bättre håller hus. Dem gör man bäst i att inte beröra och än mindre förknippas med.

     Men vad är egentligen diskriminering? Och varför är det så hemskt? Enligt allas vår svenska ordlist (Saol - Svenska Akademins OrdLista), ni vet den som numera är rent deskriptiv utan preskriptiva eller normativa anslag, handlar diskriminering om att utsätta en viss grupp för orättvis behandling. Diskrimineringsombudsmannen (DO) är inne på samma spår när man skriver att diskriminering handlar om att en person blir sämre behandlad än en annan. Bakom resonemanget ligger förstås idén om att alla människor, alla individer är och står likt blanka neutrala kort inför samhälle och stat, och därmed - så klart - skall behandlas helt lika. En vacker tanke kan tyckas och svår att hålla sig avvisande till. Tvärtom är det ju lätt att känna sympatier för tanken. Men är verkligheten så enkel? Och, i förlängningen, är det möjligt att skapa ett samhälle helt fritt från diskriminering?
     Svaret finns som så ofta att finna i historien. I Sveriges historia. Ty det är ingen slump att Sverige ibland tycks sticka ut i att verka för ett samhälle fritt från diskriminering. Under andra världskriget skulle Sverige vara neutrala. Vårt lands säkerhetspolitiska doktrin löd från 1940-talet och framåt "alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig". Även det låter vackert och är lätt att stämma in i. Men alla vi som har läst på vår historia vet att detta inte var hela sanningen. Sveriges historiskt starka band till Tyskland gjorde att vi under andra världskriget sa en sak med munnen (neutralitet) men agerade på ett annat sätt (tyskt medlöperi). Helt enkelt eftersom vår historia och vår identitet låg nära Tyskland. Eller, om inte annat, av vekhet. Inget konstigt i det. När kriget började gå mot sitt slut och under den därpå följande efterkrigstiden sa vi en sak (neutralitet) men agerade på ett annat sätt (samarbete med västmakterna och Nato). Helt enkelt eftersom detta skulle bli vår räddning mot Stormakt röd som alla vi som gjorde värnplikten i det gamla Sverige lärde känna Sovjetunionen som. Poängen är denna: Att säga sig vilja vara neutrala och är en vacker och sympatisk tanke, en tanke som dock allt som oftast omöjliggörs av något som kallas verkligheten. Ty verkligheten är sällan "neutral".
     Hur kan man då koppla detta till talet om icke-diskriminering? Även icke-diskriminering är en god tanke och en vacker utopi att sträva efter. Men, även den totala icke-diskrimineringen tycks omöjliggöras av något som kallas verklighet. Ty det är alltid och kommer alltid vara något som fäller sista avgörandet i varje antagning, beslut, anställning et.c.. Om vi exempelvis tar anställningsförfarandet som exempel torde ett inte alltför orimligt antagande vara att det då och då händer att två sökande är på ett ungefär är likvärdiga i kvalifikationer. Skall då arbetsgivaren anställa Igor från Kazakstan eller Olle från Olofström? Arbetsgivaren kan oundvikligen bortse från denna skillnad i namn, härkomst och etnicitet. Om arbetsplatsen är bemannad av enbart etniska svenskar sedan tidigare och man har som uttalat mål att få en mer blandad sammansättning kommer Igor få jobbet. Och vips så har Olle valts bort enbart för att han är etnisk svensk. Är inte det diskriminering?!
     Vi behöver inse att det är lika omöjligt att bli ett alltigenom icke-diskriminerande land som att Sverige skulle vara ett alltigenom neutralt land. Så vad är då lösningen? Någon etthundraprocentig vattentät "lösning" kan jag inte här göra anspråk på att ha men dock två små hintar. 1)Våga inse att vi rent statistiskt aldrig kommer bli precis just exakt så som utopisterna vill ha den. Vi pratar t.ex. om att det på en arbetsplats skall vara exakt femtio procent av vardera könet eller att antalet serber på en arbetsplats skall motsvara serbernas andel av befolkningen i stort. 2)Belys och våga prata om begreppet icke-diskriminering precis som begreppet neutralitet. Går det att uppnå? Har Sverige någonsin varit helt neutrala? Har Sverige någonsin varit helt befriat från diskriminering? Om inte, vad beror det på? Kan det vara som så att historia, identitet. praktiska liksom verklighetsbaserade faktorer gör att en organism alltid kommer förorda det ena framför det andra? Detta är frågor som måste tas på allvar och våga debatteras. För allas vårt bästa ty endast när verkligheten möter samtidsdiskursen och den återspeglade bilden kan det goda samhälle vi alla drömmer om ta form. Därmed inte sagt att begreppet icke-diskriminering skall kastas på historiens skräphög.

Den förenklade höger-vänster-skalan

Ofta talar man i politiken om höger respektive vänster. Är man inte det ena är man det andra. Men att denna tvådimensionella skala lämnar en del övrigt att önska kan ibland bli extra påtagligt. Som när ledaren för Vänsterpartiet Jonas Sjöstedt talar sig varm för ett slut på nedskärningarna i försvaret och ett återinförande av den allmänna värnplikten. Som konservativ kan man bara instämma i uttalandet. Visserligen vore det oklokt att sätta alltför stora förhoppningar till det sjöstedtska uttalandet men likväl finns här beröringspunkter som kan förena socialister (till vilken huvudfåra såväl Vänsterpartiet som kommunismen hör) och konservativa: betoningen på det gemensamma, vårt lands och vårt folks självbestämmanderätt och existensberättigande och anknytningspunkter för alla och allmänhet som förenar och ger känsla av tillhörighet.

     En bristvara i dagens genomindividualiserade (så kallade!?) samhälle är att människor förhåller sig som enstaka individer som på egen hand interagerar gentemot en teknokratisk statsmakt. Ofta används hellre termen "kund" än medborgare. Gemenskapen begränsas allt som oftast till myndighetsutövning i form av något beslut kring någon "vara" som "kunden" beställt. Ett centralt ämne är "kundens" rätt att överklaga ett sådant beslut och därmed få ut vad han eller hon menar vara sin rättighet. Statsmakten reduceras till en leverantör medan människor och medborgare reduceras till kunder. Det horribla i denna form av samhällsbildning borde vara så uppenbart att protester dagligen borde höras på gator och torg, i tidningar och på nätet. Var finns det gemensamma samtalet? Var finns den förtroliga personliga kontakten? Var finns folkgemenskapen där man tillsammans formar den gemenskap man vill leva i? Var formas och inspireras den för oss särpräglande kulturen? Missförstå mig inte. Ett samhälle skall vara rättssäkert och bygga på lag inför vilken alla medborgare står lika. Men det måste finnas något mer. På denna punkt är vårt samhälle i Sverige dags dato ett u-land. Det är just här värnplikten kommer in. En tillvaro där landets alla medborgare blandas samman och socialiseras in i en gemenskap.
     Men Sjöstedts uttalande kan också vad gäller försvarets storlek appellera till en konservativ. Ett land är inget land om det inte har förmågan att försvara sitt land, territorium, mot inkräktare. Det vi talar om är alltså en av statsmaktens kärnuppgifter som nu på allvar är hotad. Vi känner igen nyheten som det häromdagen rapporterades om, nämligen den att Sverige inte längre har något artilleri. Alls. Över huvud taget. I dagsläget kan vi mobilisera exakt noll (0) haubitsar. På riktigt. Man vet inte om man skall skratta eller gråta. Man vill bara att någon skall säga att det är ett första april-skämt. Men icke. Så är laget i landet Sverige anno 2013.
     Till sist. Sverige behöver fler gemensamma mötesplatser och anknytningspunkter. Värnplikten är en sådan. Sverige behöver också ett (starkare) försvar. På båda dessa punkter kan en konservativ bara stämma in i vänsterpartisten Jonas Sjöstedts uttalande. Höger vänster-skalan lämnar en del övrigt att önska.

Den stora paradoxen, något om 1900-talets Sverige

Mycket kan sägas om 1900-talet och landet Sverige. En sak som få kan dementera är att Socialdemokraterna var en stark maktfaktor. Exempelvis hade Sverige under 40 år i sträck en socialdemokratisk regering (1936-1976). Under ett så långt maktinnehav utan avbrott hinner man göra ganska genomgående förändringar. Med Socialdemokraterna följde och följer idéer hämtade från i synnerhet socialismen. När Sverige mötte det tjugoförsta århundradet år 2000 var det ett land som förändrats radikalt under det sekel, 1900-talet, man lämnade bakom sig. Många skulle nog sammanfatta århundradet med termer av folkhem, välfärdssamhälle, allmän skolgång, allmän sjukförsäkring men också jämställdhet och demokrati. Kanske att ändå Folkhemmet med stort F skulle vara det ord många skulle sätta allra högst upp på 1900-talets svenska omvandling (med möjlig parentes för århundradets avslutning).

     Men vad fanns då i den retorik Socialdemokraterna använde och som fick dem att plocka hem seger efter seger vid valurnorna? Att här ge ett heltäckande svar på den frågan låter sig inte göras. Däremot skall vi något belysa en aspekt, en aspekt som egentligen snarare är en paradox. Vi talar om användningen av det gemensamma i såväl retorik som politik. Socialdemokraterna ville gärna tala till de stora massorna. Till hela folket. Till alla. Här passade byggandet av folkhemmet alldeles utmärkt. Så även demokrati och lika rösträtt, välfärd och skapandet av skola och sjukvård åt alla. Den stora staten ombesörjde alla och envar i sin stora och trygga famn. Folket behövde bara ställa in sig i ledet.
     Till denna retorik fanns det resonansbotten hos folket. Varför då? Jo för att det fanns något gemensamt hos folket, det fanns ett svenskt folk som kände att man var just ett gemensamt folk. Detta var något som långsamt under lång tid hade växt fram i den svenska folkgemenskapen. Man talade samma språk. Man hade samma kultur. Man delade i de flesta fall samma religion (den evangelisk-lutherska tron) även om långt ifrån alla gick till kyrkan söndagligen. Man hade ofta samma kodspråk i uppförandebeteende, kroppsliga yttringar och betoningar. Man hade en något sådär gemensam historia. Och så vidare, och så vidare. När så Socialdemokraterna appellerade till det gemensamma, till alla, till folket kände man sig hemma. Det vara bara det, och nu till den stora paradoxen, att genom Socialdemokraternas folkhemsbygge borgade man för att på sikt avskaffa det gemensamma.
     Att Socialdemokraterna var skeptiska till kyrkans makt och inflytande är ingen hemlighet. För mycket av Gud störde byggandet av drömmen om det socialistiska samhället. Eller som vi känner igen från Selma Lagerlöfs Antikrists mirakler och inskriften på det falska Jesusbarn som ligger längst fram vid altaret i kyrkan: "Mitt rike är endast av denna världen" till skillnad från texten på det äkta Jesusbarnet som löd: "Mitt rike är icke av denna världen". Man var mitt uppe i byggandet av en stat som ombesörjde och tog hand om allt och alla. Där fanns inte plats för någon kyrka.
Det var också som så att familjen med kärnfamiljen i fokus kom att få sin dödsstöt genom ett långsamt men genomgripande bygge av en allmän skola med tillhörande dagis, daghem och fritids. Detta i kombination med "kvinnans frigörelse" där såväl man som kvinna skulle förvärvsarbeta på lika villkor. Plötsligt kom traditionsförmedlingen mellan föräldrar och barn att hotas. Istället  blev det en fråga för skolpolitiker att besluta vad som skulle förmedlas eller inte förmedlas till det uppväxande släktet.
En tredje starkt bidragande orsak var den svenska kulturen och det sociala livet människor emellan som fick sig en törn i det att socialistiskt präglande politiker hellre såg till "Internationalen" än till "Du gamla du fria" och hellre till arbetare världen över än till svenska släkter med rester av ståndssamhälle och släktidentitet.
     Sammantaget kom detta att leda till att just det gemensamma som Socialdemokraterna en gång appellerat till kom att utsättas för ett så kraftigt hot att det sedermera ledde till dess upplösning. Eller säg så här: Vad har vi för gemensamt i Sverige idag? Inte kulturen (istället mångkultur). Inte språket (även om de flesta - men inte alla - än så länge behärskar svenska har språket förlorat sin roll som bärare av något i sig självt). Inte religionen (istället ett vitt spektrum av allsköns religioner). Inte heller historien (man är inte längre överens om historien bl.a. på grund av att den har dekonstruerats). Det vi har är termerna eller kanske snarare plattityderna demokrati, lika värde och mänskliga rättigheter. Ord som egentligen bara finns till av en enda orsak och säger en enda sak - nämligen att vi alla är olika. Det var alltså hit byggandet av Socialdemokraternas folkhem tog oss.

Något om EU och byggandet av ett samhälle

Ibland kan det vara värt att fundera på vad ett ord egentligen betyder. Ta ordet samhälle. Det ordet härrör från latinets societas som i sin tur betyder sällskap eller förbund. För att bygga ett sådant behövs iallafall två saker: några som går samman, i klartext ett folk, och något man går samman kring, i klartext ett land (territorium). Så långt är de flesta med. Men sedan tornar sig diverse missuppfattningar upp.

   En sådan är den artificiella gemenskapen kallad EU och i synnerhet dess valutasamarbete euron. Att man går samman i försvarsgemenskaper som t.ex. Nato med tydlig gränsdragning kring vad man delar respektive inte delar är en sak. Men att gå samman och ovanifrån söka skapa en överstatlig konstruktion utan att dess människor och den mänskliga tillvaron i all sin vitalitet går hand i hand är dömt att misslyckas. Man kan inte ljuga för verkligheten. Man kan inte springa från verkligheten ty förr eller senare hinner den ifatt.
   En liten notis om detta har idag nått oss när vi i Dagens industri kan läsa om hur folket flyr från Europas krisländer. Eller känn på den här. Spanien: Över 70 procent av spanjorerna över 30 överväger att fly landet. Irland: Cirka 3000 människor lämnar landet varje månad, en siffra som närmast för tankarna till hungersnöden på 1800-talet. Portugal: Den senaste två åren har två procent av den portugisiska befolkningen lämnat landet.
   Ett land byggs av att människor som delar något, det kan handla om parametrar såsom exempelvis språk, kultur, sedvänjor, religion, historia, utseende, idéer, drömmar eller socialt kodspråk, går samman och likt ett förtroendeskapande kit förenar sig i en gemenskap där man är överens om samhällets fundamentala basis. Om man på på konstlad väg ovanifrån med tvång söker slå samman gemenskaper, samhällen som inte delar fundamentala villkor i det gemensammas sfär - då blir det en krock. Samhället slits i sina sömmar, det blir påfrestningar, förslitningar och i värsta fall - om inte beslutsfattare och makthavare är förmögna att tyda tecknen och komma till besinning - sammanbrott.
   Att söka skapa en gemensam ekonomi i ett Europa som har vitt åtskilda produktionsvillkor är dömt att misslyckas. När man i nord (Tyskland) har en produktivitet som är hästlängder från syd (Grekland, Italien, Spanien) inser även lekmannaekonomen att man inte kan tvinga länderna att verka med gemensam valuta med allt vad det innebär av gemensam inflationstakt et.c. Den stora (enda?) konkurrensfördel man i länder med lägre produktivitet (syd) har går därmed förlorad. Det kan bara sluta på ett sätt - en havererad ekonomi.
   Att maktlystna superpolitiker pådrivna av storslagna planer och minutiöst utmejslade skr att sätta på sig ivbordsprodukter producerade av ideologiskt förblindade tankesmedjor söker skapa artificiella gemenskaper utan förankring eller koppling till verkligheten är tragiskt. Förhoppningsvis kan ögonvittnesskildringar och rapporter om vad som håller på att hända verka som en väckarklocka. En väckarklocka som får mana till reflektion och besinning snarare än till desperation och maniskt ivrande för än tätare integrering av Europas länder och dess ekonomier. Tillåt mig dock tvivla på att så blir fallet.

Uppkopplad och övervakad - privatlivet politiseras

Det uppkopplade samhället är på stark frammarsch. Till somligas stora glädje. Lovsången till tekniken kan skymtas lite än här och än där. Inget fel i det. Tekniken i sig finns ingen anledning för en konservativ att vara avvisande till. Däremot det som följer på teknikens framfart, de möjligheter och risker tekniken leder eller kan leda till finns anledning att förhålla sig kritisk eller iallafall skeptisk till.

     I takt med att det mejlas, chattas, delas, streamas och tankas på nätet har människors privatliv, eller åtminstone delar av det, kommit att bli till ettor och nollor vilka ständigt strömmar jorden runt i en ofattbar utsträckning. Det förtroliga samtalet över fikabordet eller parkbänken sker nu allt oftare istället över nätet. Detta har så klart också noterats av underrättelsetjänster och signalspaningsmyndigheter världen över. För några dagar sedan kunde vi ta del av hur det avslöjats att amerikanska säkerhetsmyndigheten NSA (National Security Agency) tagit del av miljoner människors privata kommunikation. I samband med rapporteringen av detta uppmärksammades (ånyo för vi nästan lägga till, det har rapporterats om detta även tidigare) att Anders Behring Breivik hade kunnat stoppats. Det mest skrämmande i detta ligger i förlängningen av det som antyds i sista meningen (i artikeln om Behring Breivik) och som handlar om att inte missa hot och att det krävs en mer förutsättningslös riskprevention. Det är här det börjar bli farligt.
     För varje nytt illdåd riktas blickarna med än större frenesi mot myndigheterna och deras påstådda oförmåga att stoppa illgärningen. Därmed finns incitament för myndigheter att övervaka människors privata kommunikation i än större utsträckning och, inte bara det, utan även att söka efter sådant som på ett eller annat sätt sticker ut eller i sin förlängning och/eller absurda form skulle kunna leda till ett illdåd. Detta leder i sin tur till en medvetenhet hos gemene man om att det kan vara farligt att sticka ut och antyda sådant som skulle kunna leda till ett pling i den allt som oftast per automatik fungerande övervakningsapparaturen. Men vem är det då som till syvende och sidst styr över när det skall plinga respektive inte plinga i övervakningsutrustningen? Jo just det, politikerna. I ett slag har den privata kommunikationen fallit offer för de politiska vindarna på inte bara nationellt utan även internationellt för att inte säga globalt plan.
     Det som tidigare torde ha varit varje maktmänniskas våta dröm - nämligen att kunna höra och lyssna till det förtroliga samtalet mellan två människor över kaffebordet är nu på god väg att bli verklighet. Det är illa nog. Men än värre är att det i sin tur leder till människor som ständigt är på sin vakt så att inget som sticker ut eller skulle kunna tända varningslampan i övervakningssystemet passerar över läpparna eller de på tangentbordet dansande fingrarna. Så skapas människor som lydigt fogar sig under den politiska maktens tyranni. Och det är något helt annat än fritänkande människor som vågar ställa de obekväma och till och med förbjudna frågorna och de mest ocensurerade kommentarerna som från tid till tid bidragit och betytt så mycket för vårt lands, vår kulturs och vårt samhälles gemenskap och utveckling.

Att leva är att förvalta det givna

Lite då och då dyker det upp. Kritiken mot arvsrätten alltså. I synnerhet kan det handla om att ämbetet vår statschef innehar går i arv. Nu senast dök det upp i dagens Metro där kolumnisten Erik Eje Almqvist beklagar sig över det han menar vara arvsrättens avigsidor. Rent spontant kan det för en nutidssvensk vara lätt att stämma in i kritiken. "Alla skall ha samma möjlighet". "Livet skall vara rättvist". Så kan slagorden låta. Och visst är det lätt att oreflekterat känna sympati med tanken. Men det man glömmer är att detta närmast hör hemma i en liberalismens eller för den delen socialismens utopiska värld.

Livet är inget självklart. Tvärtom är det en gåva vi får ta emot. Varje människa som föds är ett under. Detta under till liv föds inte likt en kringflackande meteorit eller rymdsten i ett vakuumfyllt universum, in i en "tom verklighet". Tvärtom föds varje liten bäbis, varje människa, in i ett sammanhang och in i en tillvaro hon knappast själv kan råda och styra över. In i en verklighet full av liv. Det man kan diskutera är vad denna verklighet är fylld av. Vad man inte kan diskutera är om denna verklighet skall finnas eller icke.

På samma sätt som varje människa har en mor och en far, en farfar och morfar och därmed kan spåra sin historia har varje människa också ett arv, ett arv man är satt att förvalta efter bästa förmåga. Rent konkret och visuellt synligt framträder detta i utseende, egenskaper, karaktärsdrag och kroppsbyggnad. Men arvet framträder också i den kultur, det språk, den religion och i det sammanhang man föds in i och är satt att förvalta. Somliga föds också in i mer rent ekonomiskt välbärgade familjer, något som för de flesta av oss är väl förunnat att slippa. Att söka förneka att vi har ett arv är att förneka den verklighet vi alla lever i. Ty i den verklighet vi lever bär vi alla med oss ett arv från födseln att förvalta. Hur detta arv förvaltas, det kan vi däremot lyfta upp för diskussion.

Denna tanke skrämmer renrakade liberaler och socialister. Varför? Jo, för då har inte människan full kontroll på tillvaron och sig själv. Det är inte lika för alla. Människan kan inte styra över alla omständigheter. Det finns något för människan okontrollerbart. O hemska tanke! Vad göra? Låt oss avskaffa det. Så kan det låta när Erik Eje Almqvist skriver kolumn i Metro och hänvisar till Torbjörn Tännsjö.

För oss konservativa är tanken skrämmande ty den träffar inte verkligheten såsom den är. Och en tillvaro som inte vill se verkligheten såsom den är riskerar att skapa människor som inte lever i verkligheten såsom den är. Och det, det vore ingen betjänt av.

Utopisk spårvagnsidealism

Spårvagn är på modet i Sverige. Förutom i spårvagnens huvudstad Göteborg finns idag även spårvagn i Stockholm och Norrköping. Förutom vidare utbyggnad av spårvagnsnäten i dessa städer planerar andra städer som t.ex. Malmö, Lund och Helsingborg att bygga spårvagn. Spårvagnsoptimismen är i det närmaste ohejdad. Får man bara spårvagn blir kollektivtrafiken mer eller mindre löst i ett slag.

Eller?
Spårvagn har flera fördelar. Stor kapacitet. God närmiljö eftersom några avgaser inte släpps ut. Linjestabilitet, om uttrycket tillåts. Med detta menas att "lagt spår ligger" vilket ger resenärerna i känsla av tillförlitlighet; ser man ett spår i backen vet man att det här går spårvagn. Dessutom upplever många spårvagn som charmigt.
Men spårvagn har också nackdelar. Hoppsan, nu svor jag. Så får man ju inte säga. På den svenska antingen eller-skalan finns bara två lägen. Antingen tycker man om spårvagn och då är man miljövän, vill gott och väl och är omtänksam eller så tycker man inte om spårvagn och då är man en förhärdad miljöfiende uppfylld av egoism, inskränkthet och hat. Men faktum kvarstår: spårvagn har fördelar och nackdelar.
Till nackdelar hör kostnaden att bygga. Det är dyrt, mycket dyrt att bygga spårvagnsnät. Gator måste grävas upp och avlopps- och elnätsledningar dras om. Vagnhallar skall byggas. Ledningsstolpar och tråd skall dras. Och inte minst skall själva rälen när i backen. När det väl är färdigbyggt skall det underhållas. En ny separat och parallell serviceorganisation byggs upp. Växlar skall dagligen spolas. O.s.v. Vidare är spårvagn sårbart, mycket sårbart. Låt säga att en bagatell som att en dörr inte går att stänga på en vagn (något som till och från inträffar). Då får inte vagnen köra vidare vilket leder till, vadå? Jo, att all trafik på spåret stannar. Jämför med att en lastbil får punktering på E6:an varvid all trafik på E6:an stannar. En tredje nackdel är en variant av en fördel, nämligen att spåren ligger där de ligger. Om förändringar i infrastruktur, byggnation, resandemönster eller något dylikt skulle medföra att man önskar föra en liten justering i spårvagnsnätet låter det sig inte göras över en natt.
Låt oss till sist avrunda med att konstatera att spårvagn har såväl för- som nackdelar. Först när man vågar erkänna och förutsättningslöst diskutera det finns det hopp om att skapa en optimal kollektivtrafik.

Drömmen om det ideala

Nu har Hennes Kungliga Höghet Madeleine ingått äktenskap med Christopher O'Neill. Lyckligen gift får man hoppas och tro. I samband med dagens stora festligheter har allas våra ögon blickat mot Slottskyrkan i synnerhet men även Slottet, den kungliga familjen och den svenska monarkin på det stora hela. Vackra bilder kablas ut och delas hejvilt på forum som Facebook. Men ofrånkomligen kan också noteras en ringaktande och nonchalant ton som hos somliga gör sig påmind. Gärna associeras till Hans Majestät Konungen och den satir till bok, kallad Den motvillige monarken, som gavs ut år 2010. Rent allmänt kan i dessa kretsar återfinnas ett drag av att vilja svartmåla Kungen, "avslöja" Kungen och rent allmänt få folket att inse att Kungen är precis som alla andra.

     Men det är en sak man missar. Fullständigt missar. Nämligen folkets behov av det ideala. Behovet av att ha något som faktiskt kan tjäna som ett föredöme. En förebild. En föregångsman. Folk har i alla tider innerst inne varit medvetna om att Kungen inte är så mycket annat än en människa han också. Men folk har i alla tider också insett att det föreligger ett behov av att ha en stereotyp vilken bär de karaktärsdrag och de dygder vi alla innerst inne längtar och trängtar efter. En Kung som handlar som vi skulle vilja och önska att vi själva handlade. En Kung som tänker och talar som vi själva skulle vilja tänka och tala. En Kung som tillber den Gud som vi själva skulle önska att vi kunde tillbe på samma sätt. En Kung som våra ögon kunde vila på för att blir uppmuntrade, stärkta, inspirerade att vara just den vi skulle vilja att vi vore.
     Drömmen om det ideala är om inte annat en dröm som har sin givna plats hos folket. Låt oss inte förlora den. Låt oss inte förlora vår Kung. Han behöver oss och vi behöver honom.