Den förenklade höger-vänster-skalan

Ofta talar man i politiken om höger respektive vänster. Är man inte det ena är man det andra. Men att denna tvådimensionella skala lämnar en del övrigt att önska kan ibland bli extra påtagligt. Som när ledaren för Vänsterpartiet Jonas Sjöstedt talar sig varm för ett slut på nedskärningarna i försvaret och ett återinförande av den allmänna värnplikten. Som konservativ kan man bara instämma i uttalandet. Visserligen vore det oklokt att sätta alltför stora förhoppningar till det sjöstedtska uttalandet men likväl finns här beröringspunkter som kan förena socialister (till vilken huvudfåra såväl Vänsterpartiet som kommunismen hör) och konservativa: betoningen på det gemensamma, vårt lands och vårt folks självbestämmanderätt och existensberättigande och anknytningspunkter för alla och allmänhet som förenar och ger känsla av tillhörighet.

     En bristvara i dagens genomindividualiserade (så kallade!?) samhälle är att människor förhåller sig som enstaka individer som på egen hand interagerar gentemot en teknokratisk statsmakt. Ofta används hellre termen "kund" än medborgare. Gemenskapen begränsas allt som oftast till myndighetsutövning i form av något beslut kring någon "vara" som "kunden" beställt. Ett centralt ämne är "kundens" rätt att överklaga ett sådant beslut och därmed få ut vad han eller hon menar vara sin rättighet. Statsmakten reduceras till en leverantör medan människor och medborgare reduceras till kunder. Det horribla i denna form av samhällsbildning borde vara så uppenbart att protester dagligen borde höras på gator och torg, i tidningar och på nätet. Var finns det gemensamma samtalet? Var finns den förtroliga personliga kontakten? Var finns folkgemenskapen där man tillsammans formar den gemenskap man vill leva i? Var formas och inspireras den för oss särpräglande kulturen? Missförstå mig inte. Ett samhälle skall vara rättssäkert och bygga på lag inför vilken alla medborgare står lika. Men det måste finnas något mer. På denna punkt är vårt samhälle i Sverige dags dato ett u-land. Det är just här värnplikten kommer in. En tillvaro där landets alla medborgare blandas samman och socialiseras in i en gemenskap.
     Men Sjöstedts uttalande kan också vad gäller försvarets storlek appellera till en konservativ. Ett land är inget land om det inte har förmågan att försvara sitt land, territorium, mot inkräktare. Det vi talar om är alltså en av statsmaktens kärnuppgifter som nu på allvar är hotad. Vi känner igen nyheten som det häromdagen rapporterades om, nämligen den att Sverige inte längre har något artilleri. Alls. Över huvud taget. I dagsläget kan vi mobilisera exakt noll (0) haubitsar. På riktigt. Man vet inte om man skall skratta eller gråta. Man vill bara att någon skall säga att det är ett första april-skämt. Men icke. Så är laget i landet Sverige anno 2013.
     Till sist. Sverige behöver fler gemensamma mötesplatser och anknytningspunkter. Värnplikten är en sådan. Sverige behöver också ett (starkare) försvar. På båda dessa punkter kan en konservativ bara stämma in i vänsterpartisten Jonas Sjöstedts uttalande. Höger vänster-skalan lämnar en del övrigt att önska.