Den stora paradoxen, något om 1900-talets Sverige

Mycket kan sägas om 1900-talet och landet Sverige. En sak som få kan dementera är att Socialdemokraterna var en stark maktfaktor. Exempelvis hade Sverige under 40 år i sträck en socialdemokratisk regering (1936-1976). Under ett så långt maktinnehav utan avbrott hinner man göra ganska genomgående förändringar. Med Socialdemokraterna följde och följer idéer hämtade från i synnerhet socialismen. När Sverige mötte det tjugoförsta århundradet år 2000 var det ett land som förändrats radikalt under det sekel, 1900-talet, man lämnade bakom sig. Många skulle nog sammanfatta århundradet med termer av folkhem, välfärdssamhälle, allmän skolgång, allmän sjukförsäkring men också jämställdhet och demokrati. Kanske att ändå Folkhemmet med stort F skulle vara det ord många skulle sätta allra högst upp på 1900-talets svenska omvandling (med möjlig parentes för århundradets avslutning).

     Men vad fanns då i den retorik Socialdemokraterna använde och som fick dem att plocka hem seger efter seger vid valurnorna? Att här ge ett heltäckande svar på den frågan låter sig inte göras. Däremot skall vi något belysa en aspekt, en aspekt som egentligen snarare är en paradox. Vi talar om användningen av det gemensamma i såväl retorik som politik. Socialdemokraterna ville gärna tala till de stora massorna. Till hela folket. Till alla. Här passade byggandet av folkhemmet alldeles utmärkt. Så även demokrati och lika rösträtt, välfärd och skapandet av skola och sjukvård åt alla. Den stora staten ombesörjde alla och envar i sin stora och trygga famn. Folket behövde bara ställa in sig i ledet.
     Till denna retorik fanns det resonansbotten hos folket. Varför då? Jo för att det fanns något gemensamt hos folket, det fanns ett svenskt folk som kände att man var just ett gemensamt folk. Detta var något som långsamt under lång tid hade växt fram i den svenska folkgemenskapen. Man talade samma språk. Man hade samma kultur. Man delade i de flesta fall samma religion (den evangelisk-lutherska tron) även om långt ifrån alla gick till kyrkan söndagligen. Man hade ofta samma kodspråk i uppförandebeteende, kroppsliga yttringar och betoningar. Man hade en något sådär gemensam historia. Och så vidare, och så vidare. När så Socialdemokraterna appellerade till det gemensamma, till alla, till folket kände man sig hemma. Det vara bara det, och nu till den stora paradoxen, att genom Socialdemokraternas folkhemsbygge borgade man för att på sikt avskaffa det gemensamma.
     Att Socialdemokraterna var skeptiska till kyrkans makt och inflytande är ingen hemlighet. För mycket av Gud störde byggandet av drömmen om det socialistiska samhället. Eller som vi känner igen från Selma Lagerlöfs Antikrists mirakler och inskriften på det falska Jesusbarn som ligger längst fram vid altaret i kyrkan: "Mitt rike är endast av denna världen" till skillnad från texten på det äkta Jesusbarnet som löd: "Mitt rike är icke av denna världen". Man var mitt uppe i byggandet av en stat som ombesörjde och tog hand om allt och alla. Där fanns inte plats för någon kyrka.
Det var också som så att familjen med kärnfamiljen i fokus kom att få sin dödsstöt genom ett långsamt men genomgripande bygge av en allmän skola med tillhörande dagis, daghem och fritids. Detta i kombination med "kvinnans frigörelse" där såväl man som kvinna skulle förvärvsarbeta på lika villkor. Plötsligt kom traditionsförmedlingen mellan föräldrar och barn att hotas. Istället  blev det en fråga för skolpolitiker att besluta vad som skulle förmedlas eller inte förmedlas till det uppväxande släktet.
En tredje starkt bidragande orsak var den svenska kulturen och det sociala livet människor emellan som fick sig en törn i det att socialistiskt präglande politiker hellre såg till "Internationalen" än till "Du gamla du fria" och hellre till arbetare världen över än till svenska släkter med rester av ståndssamhälle och släktidentitet.
     Sammantaget kom detta att leda till att just det gemensamma som Socialdemokraterna en gång appellerat till kom att utsättas för ett så kraftigt hot att det sedermera ledde till dess upplösning. Eller säg så här: Vad har vi för gemensamt i Sverige idag? Inte kulturen (istället mångkultur). Inte språket (även om de flesta - men inte alla - än så länge behärskar svenska har språket förlorat sin roll som bärare av något i sig självt). Inte religionen (istället ett vitt spektrum av allsköns religioner). Inte heller historien (man är inte längre överens om historien bl.a. på grund av att den har dekonstruerats). Det vi har är termerna eller kanske snarare plattityderna demokrati, lika värde och mänskliga rättigheter. Ord som egentligen bara finns till av en enda orsak och säger en enda sak - nämligen att vi alla är olika. Det var alltså hit byggandet av Socialdemokraternas folkhem tog oss.