Att leva är att förvalta det givna

Lite då och då dyker det upp. Kritiken mot arvsrätten alltså. I synnerhet kan det handla om att ämbetet vår statschef innehar går i arv. Nu senast dök det upp i dagens Metro där kolumnisten Erik Eje Almqvist beklagar sig över det han menar vara arvsrättens avigsidor. Rent spontant kan det för en nutidssvensk vara lätt att stämma in i kritiken. "Alla skall ha samma möjlighet". "Livet skall vara rättvist". Så kan slagorden låta. Och visst är det lätt att oreflekterat känna sympati med tanken. Men det man glömmer är att detta närmast hör hemma i en liberalismens eller för den delen socialismens utopiska värld.

Livet är inget självklart. Tvärtom är det en gåva vi får ta emot. Varje människa som föds är ett under. Detta under till liv föds inte likt en kringflackande meteorit eller rymdsten i ett vakuumfyllt universum, in i en "tom verklighet". Tvärtom föds varje liten bäbis, varje människa, in i ett sammanhang och in i en tillvaro hon knappast själv kan råda och styra över. In i en verklighet full av liv. Det man kan diskutera är vad denna verklighet är fylld av. Vad man inte kan diskutera är om denna verklighet skall finnas eller icke.

På samma sätt som varje människa har en mor och en far, en farfar och morfar och därmed kan spåra sin historia har varje människa också ett arv, ett arv man är satt att förvalta efter bästa förmåga. Rent konkret och visuellt synligt framträder detta i utseende, egenskaper, karaktärsdrag och kroppsbyggnad. Men arvet framträder också i den kultur, det språk, den religion och i det sammanhang man föds in i och är satt att förvalta. Somliga föds också in i mer rent ekonomiskt välbärgade familjer, något som för de flesta av oss är väl förunnat att slippa. Att söka förneka att vi har ett arv är att förneka den verklighet vi alla lever i. Ty i den verklighet vi lever bär vi alla med oss ett arv från födseln att förvalta. Hur detta arv förvaltas, det kan vi däremot lyfta upp för diskussion.

Denna tanke skrämmer renrakade liberaler och socialister. Varför? Jo, för då har inte människan full kontroll på tillvaron och sig själv. Det är inte lika för alla. Människan kan inte styra över alla omständigheter. Det finns något för människan okontrollerbart. O hemska tanke! Vad göra? Låt oss avskaffa det. Så kan det låta när Erik Eje Almqvist skriver kolumn i Metro och hänvisar till Torbjörn Tännsjö.

För oss konservativa är tanken skrämmande ty den träffar inte verkligheten såsom den är. Och en tillvaro som inte vill se verkligheten såsom den är riskerar att skapa människor som inte lever i verkligheten såsom den är. Och det, det vore ingen betjänt av.