Icke-diskriminering och det neutrala Sverige

Diskriminering. Känn på ordet. Diskriminering är ett av de nyckelord som praktiskt taget alla av idag i landet Sverige vet att man skall hålla sig borta ifrån om jobbet, anseendet, statusen och ryktet är en kärt. Diskriminering är fel. Så enkelt är det. Reser man minsta lilla frågetecken kring det sätt varpå det argumenteras kring diskriminering placeras man i ett svep och vanligen utan att ha en chans att förklara och nyansera sig i den andra ytterligheten, den där hemska ytterlighet till plats som är en mix av skamvrå och plats för människor som inte vet begriper och förstår bättre håller hus. Dem gör man bäst i att inte beröra och än mindre förknippas med.

     Men vad är egentligen diskriminering? Och varför är det så hemskt? Enligt allas vår svenska ordlist (Saol - Svenska Akademins OrdLista), ni vet den som numera är rent deskriptiv utan preskriptiva eller normativa anslag, handlar diskriminering om att utsätta en viss grupp för orättvis behandling. Diskrimineringsombudsmannen (DO) är inne på samma spår när man skriver att diskriminering handlar om att en person blir sämre behandlad än en annan. Bakom resonemanget ligger förstås idén om att alla människor, alla individer är och står likt blanka neutrala kort inför samhälle och stat, och därmed - så klart - skall behandlas helt lika. En vacker tanke kan tyckas och svår att hålla sig avvisande till. Tvärtom är det ju lätt att känna sympatier för tanken. Men är verkligheten så enkel? Och, i förlängningen, är det möjligt att skapa ett samhälle helt fritt från diskriminering?
     Svaret finns som så ofta att finna i historien. I Sveriges historia. Ty det är ingen slump att Sverige ibland tycks sticka ut i att verka för ett samhälle fritt från diskriminering. Under andra världskriget skulle Sverige vara neutrala. Vårt lands säkerhetspolitiska doktrin löd från 1940-talet och framåt "alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig". Även det låter vackert och är lätt att stämma in i. Men alla vi som har läst på vår historia vet att detta inte var hela sanningen. Sveriges historiskt starka band till Tyskland gjorde att vi under andra världskriget sa en sak med munnen (neutralitet) men agerade på ett annat sätt (tyskt medlöperi). Helt enkelt eftersom vår historia och vår identitet låg nära Tyskland. Eller, om inte annat, av vekhet. Inget konstigt i det. När kriget började gå mot sitt slut och under den därpå följande efterkrigstiden sa vi en sak (neutralitet) men agerade på ett annat sätt (samarbete med västmakterna och Nato). Helt enkelt eftersom detta skulle bli vår räddning mot Stormakt röd som alla vi som gjorde värnplikten i det gamla Sverige lärde känna Sovjetunionen som. Poängen är denna: Att säga sig vilja vara neutrala och är en vacker och sympatisk tanke, en tanke som dock allt som oftast omöjliggörs av något som kallas verkligheten. Ty verkligheten är sällan "neutral".
     Hur kan man då koppla detta till talet om icke-diskriminering? Även icke-diskriminering är en god tanke och en vacker utopi att sträva efter. Men, även den totala icke-diskrimineringen tycks omöjliggöras av något som kallas verklighet. Ty det är alltid och kommer alltid vara något som fäller sista avgörandet i varje antagning, beslut, anställning et.c.. Om vi exempelvis tar anställningsförfarandet som exempel torde ett inte alltför orimligt antagande vara att det då och då händer att två sökande är på ett ungefär är likvärdiga i kvalifikationer. Skall då arbetsgivaren anställa Igor från Kazakstan eller Olle från Olofström? Arbetsgivaren kan oundvikligen bortse från denna skillnad i namn, härkomst och etnicitet. Om arbetsplatsen är bemannad av enbart etniska svenskar sedan tidigare och man har som uttalat mål att få en mer blandad sammansättning kommer Igor få jobbet. Och vips så har Olle valts bort enbart för att han är etnisk svensk. Är inte det diskriminering?!
     Vi behöver inse att det är lika omöjligt att bli ett alltigenom icke-diskriminerande land som att Sverige skulle vara ett alltigenom neutralt land. Så vad är då lösningen? Någon etthundraprocentig vattentät "lösning" kan jag inte här göra anspråk på att ha men dock två små hintar. 1)Våga inse att vi rent statistiskt aldrig kommer bli precis just exakt så som utopisterna vill ha den. Vi pratar t.ex. om att det på en arbetsplats skall vara exakt femtio procent av vardera könet eller att antalet serber på en arbetsplats skall motsvara serbernas andel av befolkningen i stort. 2)Belys och våga prata om begreppet icke-diskriminering precis som begreppet neutralitet. Går det att uppnå? Har Sverige någonsin varit helt neutrala? Har Sverige någonsin varit helt befriat från diskriminering? Om inte, vad beror det på? Kan det vara som så att historia, identitet. praktiska liksom verklighetsbaserade faktorer gör att en organism alltid kommer förorda det ena framför det andra? Detta är frågor som måste tas på allvar och våga debatteras. För allas vårt bästa ty endast när verkligheten möter samtidsdiskursen och den återspeglade bilden kan det goda samhälle vi alla drömmer om ta form. Därmed inte sagt att begreppet icke-diskriminering skall kastas på historiens skräphög.