Det urholkade förtroendet

Hur fungerar vår demokrati i Sverige? Det är en fråga många ställer sig, så även politiker och tjänstemän i min hemstad. Frågan är dock relevant för hela vårt land. Idag på en genomgång med stadens tjänstemän visades en bild på röstdeltagandet i olika delar av staden följt av en annan bild kopplat till röstdeltagande i förhållande till om man var född i Sverige eller utomlands. Skillnaderna var stora. Svenskar - och med det menas i detta sammanhang folk födda i Sverige - röstade i betydligt större utsträckning. Den sammanfattade problemanalysen var att utländskt födda svenskar liksom vissa andra grupper har ett lägre demokratiskt deltagande och att vi måste göra något åt det. Notera att det är vi som måste göra något. Deras ansvar talas det inte om.

Lösningar till problemet skulle ligga i att få folk mer delaktiga i politiken. Folk måste engageras i dialoger, medborgarträffar, kommunikativa appar och på andra sätt. Men hur förhåller sig detta till den representativa demokrati som Sverige sägs ha? Handlar inte representativiteten just om att jag som icke-politiskt aktiv medborgare kan finna en vila i att andra, mer intresserade och bättre lämpade, löser det politiska beslutsfattandet åt mig? Att det finns ett visst mått av förtroende mellan medborgare och politiker?
Så såg det ut förr. Idag är verkligheten en annan. Deltagardemokrati heter det. Medborgarna skall själva delta i den politiska diskussionen från och till, något som förvisso är bra. Men vad säger detta om förtroendeaspekten? Vad säger detta om förtroendet mellan medborgare-politiker, eller om man så vill, medborgare-medborgare (politikerna skall ju vara medborgare som vilken annan som helst sägs det..). Borde det inte finnas ett mått av förtroende som gör att den enskilde medborgaren inte ständigt behöver vara på sin vakt och bevaka sina intressen och frågor? Jo, så var en gång tanken. Men det är passé. Historia. Idag har man övergett denna tanke för att istället ge utrymme för den dialog- och pratglade medborgaren som skall ges utrymme att lämna sin synpunkt och säga hur det borde vara. Nog för att det inte alltid behöver vara dåligt utan tvärtom inom ramen för det förtroliga samtalet skulle kunna ses som något positivt. Men frågan är vad syftet är, att föra ett förtroligt samtal mellan två jämställda medborgare eller att söka genomdriva sina personliga nyttomaximerade önskemål och förmå politikern att rösta i enlighet med dem? Om det sistnämnda är detta ett tecken på en bakomliggande problematik som vittnar om att förtroendet mellan medborgare och politiker urholkats. Och det är i så fall ett samhällsproblem det finns all anledning att återkomma till framöver. Både vad gäller dess orsaker och dess botemedel.